Med rubriken menar jag inte smockor. Jag snackar inte knytnävar. Jag talar heller inte om dövspråk. Jag talar om fingerspelet hos två riktigt sköna lirare; filmregissören David Lynch och sångaren/låtskrivaren Thåström. För mig har de aldrig haft några större gemensamma beröringspunkter. Jo, Lynch skriver också låtar. Och en hel del annat. Men för övrigt… nä.
Men igår kväll när jag satt och såg en längre intervju med Lynch slogs jag av hur hans högerhand ständigt var i rörelse när han lade ut texten. Varje gång han tycktes koncentrera sig for höger näve upp i luften och började en sällsam balett. Den tycktes leva sitt eget liv, handen var som en motor som styrde hela Lynch varelse framåt och vidare i intervjun. Precis sådär som Thåström tycks ha en motor i sin högerhand när han sjunger koncentrerat.
Intervjun med Lynch finner jag tyvärr inte på nätet men jag fann ett litet klipp som illustrerar vad jag menar. Ljudet är kass, skit i det, kolla in hans näve. Den rör sig som en manet, den dansar i luften, knådar den och smeker den. Kolla sedan in Thåström när han tolkar Keops Pyramid. Hur hans fingrar punkterar luften framför honom, driver honom genom vers efter vers som en magisk liten dirigentstav. I vissa kretsar har det snackats mycket om upphovet och orsakerna till Thåströms spretiga fingerspel. Jag har aldrig hört något om Lynch dito. Det må vara hur det vill med den saken. Jag tycker det är mer intressant att fundera över vänster hjärnhalva som styr högerarmen och höger hjärnhalva som styr vänsterarmen. I vänster hjärnhalva huserar siffrorna, orden, följdriktningarna, vår förmåga att räkna ut vad som kommer härnäst, där följs idéerna av slutsatser… Jag tycker som sagt det är intressant att se hur det är just högerhänderna som dansar mest i herrarnas arbete, åtminstone i mina två exempel. (Att även Mikael Wiehe koncentrerar sig mer på texten än något annat märks tydligt, titta få ni se).
För man skulle ju kunna tro att det borde vara tvärtom? Att den högra hjärnhalvan med färgen, formen, rytmen och musiken skulle styra och att vänster näve borde vara minst lika aktiv? I sanningens namn balanserar Thåström det hela av och till med sin vänstra hand men det är den högra som ovillkorligen tar över.
Människors händer. Jag kan aldrig sluta betrakta dem. De talar sitt språk. Det är vackert. För det mesta.
Idag förvandlas Lilla Blå Bloggen till en födelsedagsblogg. I vanliga fall brukar födelsedagsbarnen själva tillkännage på sina bloggar att de fyller år. Men inne hos Anders Sparring är det än så länge tyst. Så jag tutar ut det här för Anders Sparring är en kille värd att läsa. Han bloggar som en kung. När han inte skriver manus för barnteve vill säga. Grattis grabben!
Jag gillar att läsa textremsorna efter filmens slut. De där som rullar över bilden och talar om vem som spelat vem. Jag gillar framför allt när skådespelande djur står med bland de inblandade. De heter alltid något i filmen som de inte heter i verkligheten. Det är coolt. Jag gillar det. Undrar om de begärt det själva? Att få stå med alltså?
Prags nationalgalleri är en arkitektoniskt ful skapelse från 20-talet som brann ned och återuppbyggdes. Den är fortfarande lika ful. Men det gör inget. Jag förlåter den allt med tanke på innehållet. För att ta sig dit hoppar man på spårvagn 17 nere vid voltavafloden, inne i centrum. Det tar tio minuter, en kvart. Spårvagnen hostar sig över bron och börjar uppstigningen för de branta backarna. När man kliver av står man precis utanför den fula skapelsen. Man går över gatan och kliver in genom de stora glasdörrarna. Bakom två små luckor sitter två små välfriserade damer. Man betalar sitt inträde. Och är sedan på egen hand…
Jag börjar med att gå vilse. Eller rättare sagt, jag siktar in mig på deras samlingar av 1900-talskonst då jag vet att här i den fula skapelsen skall finnas verk av både Schiele, Kokoschka och Klimt. Så jag tittar på kartan och ser något jag tyder som “modernism” varför jag kliver in i den plåtlåda som de kallar hiss och trycker på tredje våningen. Plåtlådan knarrar helvetiskt. Nu vet jag hur det är att vara ansjovis i burk.
På tredje våningen irrar jag i en timme. Jag möts av en överväldigande samling, egentligen för stor att ta in på en gång. Så där som det brukar vara. Picasso i flera upplagor. Cezanne. van Gogh. Toulouse-Lautrec har målat Oscar Wilde på sin målning Moulin Rouge. Han sitter som en däst blond lätt överviktig herre högst upp i högra hörnet på tavlan. Jag står och kikar på honom och väntar på att han ska säga “hej”. Det gör han naturligtvis inte men jag blir i alla fall glad. Suzanne Valadon dyker upp med ett stilleben och jag känner återigen den där inre känslan av att stöta på en gammal bekant. “Hej” säger jag till tavlan och ler. Den svarar inte men jag blir glad. Tänk att Valadon finns här, bland alla gubbarna. Hon som stod modell för Renoir. Hon som var morsa åt Maurice Utrillo, han med alla Montmartre-motiven. Jag nickar lätt åt Gaugin. Jag ser statyer av Rodin och Degas. Jag vandrar genom de nästan folktomma salarna med en allt större längtan inombords, det pirrar i hela kroppen. Jamen, var är du, baby? You darling boy of mine, var håller du hus? Gömmer du dig? Finns du i nästa sal?
Jag tvingar mig själv att inte springa, hålla igen på stegen. Men snart ser jag inte vad som hänger på väggarna, det är som om jag bara kollar att det inte är något av honom. Le Courbusiers nakna kvinna från -34 känns fel, Fernand Léger känns fel. Jag skiter i Pissaro och Sisley. Boring farts. Var är du, älskling? Var är du?
Väl igenom hela våningsplanet står jag stum. Förtvivlan inombords. Som ett barn som blivit utlovad glass och ballonger och sedan snopet insett att det bara var lögn. Jag tänker att jag missat ett rum. Det var ju som en labyrint där inne. Jag lämnar trapphuset och rusar in på tredje våningsplanet igen. Jag hastar genom rummen, jag är som en radiostyrd missil, jag betar metodiskt och raskt av rum efter rum, sal efter sal. Vakterna ser på mig, de börjar följa efter mig. Jag känner att jag inte beter mig som jag bör bete mig härinne. Men var är Egon? Var är min baby? Har de stuvat undan honom? Bränt honom?
Det tar ett slag innan jag lugnat mig och återigen kan studera översikten över hela huset, hela fula skapelsen. Nationalgalleriets indelning av konstskatterna är kanske inte riktigt den indelning jag logiskt skulle göra. Följdaktligen har jag fått mig till livs, förutom europeiskt 1800- och 1900-tal, en sjujävla massa inhemsk konst. Men där, längst nere i huset, där finns det jag letar efter. Så jag sätter kurs mot ansjovisburken igen och rasar ned genom den fula skapelsens våningar under helvetiskt gnissel.
Nya glasdörrar. Nejmen, heeej!
En glimt av Klimt.
En rejäl glimt. En stor målning. Jungfrurna. En hoper kvinnor som slingrar sig kärvänligt och sömnigt runt varandra i klara lysande färger. De slingrar sig in i ögat på betraktaren. Klimt, din gamle fuling. Jag ler mot målningen, den ler tillbaka. Jag tänker på gubben Klimt i sin ateljé där han tutade omkring i sin kaftan bland alla fruntimmer. Jag tänker på hur han uppmärksammade Egons talang, hur de båda strök med i spanska sjukan samma år. Två sjujävla målare och kvinnokarlar. En äldre man. En yngre yvigare. Jag älskar dem båda.
Så finner jag honom då. Egon Schiele. Där, runt hörnet, ned till vänster. Den gravida kvinnan och döden plus två små landskap som placerats så den ena hänger ovanför den andra. Jag rusar fram och ställer mig nästan skyddande framför dem. Den lille irriterande tysken med kameran får maka på sig. Han som krupit tätt intill med sin jävla kamera och ska plåta. Är det inte fotoförbud här inne, ditt tyska schwein? Move, move! Jag kastar ilskna blickar upp på lysrören i taket, detta är väl verkligen inte idealiskt för så sköra verk, dessutom suger belysningen, den gör ingenting för hur man uppfattar tavlorna. Det blänker i de mörka målningarna, man får rikta in sig i en vinkel för att kunna se. Jag ställer mig tätt intill, beskyddande. Tysken tvingas flytta på sig. Han tar ett par steg åt sidan, kommer inte åt att fotografera. Jag lämnar inte min position… minutrarna tickar iväg. Vi andas båda två, rätt häftigt. Ingen säger något. Till slut går han en bit bort. Jag står kvar. Egon, min Egon. Jag tänker varma tankar. Jag talar med honom inne i skallen. Vi samtalar länge. Jag drar i mig varje penseldrag, varje linje, varje färgnyans. Ögonen är uthungrade. Svultna. Galna. Jag knarkar konst!
När jag så slutligen lämnar min älskling och är på väg ut ser jag äcklet komma krypandes tillbaka där jag stod. Som en kackerlacka. Hans fotoblixtar lämnar ärr i mig. Jag skulle nitat den fan medan jag hade chansen.
En längre tid har jag hört rykten om en filmatisering av Klimts liv. John Malkovich i rollen som den kaftanbärande österrikaren. Jag finner den på nätet och beställer raskt. Nu hoppas jag bara den har den där mättade färgrika överdådiga porriga känslan jag älskar så mycket från förra sekelskiftet. En glimt av Klimt? Varsågoda.
Har fan inte tid att gå ut idag. Hemmet pockar på uppmärksamhet. Men vadå? Jag går runt här hemma och blir allt brunare. Allt finns att köpa som spray numera. Men vad är det för lukt som sprider sig? Det är visst jag… jag luktar som nån slags metallisk ljummen gurka. Fan! Bränd igen. Eller var det stekt?
Dammsuga, byta sängkläder, stryka tvätt, torka golven, putsa fönstren, deklarera, sortera papper i pärmar, boka semesterresa, ringa flera samtal, skriva bättre blogginlägg, laga mat, frysa in, gå och handla, stuva undan vinterkläderna och ta fram sommarens trasor, spika upp mina uppstoppade fåglar på väggen och inte låta dem ligga och skräpa ovanpå bokhögarna, diska, plantera om blommorna, fixa kökslampan.
Jag vill:
Gå ut i solen. Vara med någon jag älskar. Skratta. Lyssna på musik.
Kapten Bölja. Visste han vad han gjorde, den gamle sjöbjörnen? Troligen. Inte. Men studera honom lite närmare här på bilden. Visst ser han lite belåten ut? Anar vi inte ett lätt alkoholdäst självförtroende i blicken? Ett lagom blarrig min där ovanför spetsarna?
Försök se det framför er… sent femtonhundratal… kluck-kluck… vågorna böljar, britten Drake kommer seglandes med sina boys nere i Västindien. På jakt efter öar, guld och fruntimmer. Blev han sjösjuk? Kanske. Men han blandade ialla fall ihop rejält eldsvatten (någon tidig variant på rom), socker, lime, mynta och vatten. Riktigt sjöbusedricka för karlakarlar? Nja, blandningen betraktades länge som en slags medicin och ansågs vara bra bl.a för skörbjugg och i malariatider. Populärt blev det hur som helst. I flera århundraden. Bacardi drog igång sitt romimperium och sjöbusekuren döptes om till… just det… mojito.
Mojito. Efter “mojo”. Jag vet inte om ni har era “mojos working” men hemma hos mig gör magin sin verkan. Jag känner varken av skörbjugg eller malaria.
Jag har avslutat en svettig vecka. Jag sitter här med en mycket efterlängtad mojito (äntligen fick jag fatt i färsk mynta) och på stereon gungar saftig kubansk musik. På huvudet har jag den lilla hatten. Jag skänker varma tankar till den gamle pirren Francis Drake.
Ledig i tre dagar. Vackert väder utlovas. Lilla Blå känner livsandarna stiga som champagnebubblor. Eller varför inte det härliga pysandet av sodavatten som hälls över ett glas is?
Till dig som sökt på frågan “Vad händer när såsen skär sig?” och hamnat här vill jag svara: “Du plåstrar om den. Såklart! Eventuellt blod häller du över maten”.
Så var det dags att packa väskjäveln igen då. Jag drar iväg i blekfeta ottan imorgon bitti och har än så länge inte lagt ned en pinal i resväskan. Men i Belgien ska det vara soligt och kossorna lär vara extra blå och avlånga så jag ska väl trivas…?
Hm….
Jag har försökt få Farbror Gösta att uppfinna en strykbräda som fäller ihop sig själv och ställer undan sig själv och aldrig tar någon plats men alltid vet när det är dags att komma fram och smälla upp sig - men Farbror Gösta säger att strykbrädor är att jämställa med en särskild slags brutal form av kastration. Det kan han ha rätt i. När jag blir intim med min strykbräda är jag glad att jag inte har ett klockspel. Rätt vad det är fäller den ihop sig, just som man står där bredbent tvärsöver och ska montera upp eländet. Det är en skruv som brukar lossna. Jag hade ingen extra i reserv så jag försökte med en spik. Den fick jag dra ut. Det gick inte att…
Nääää, vad sitter jag och skriver? Det här är ingen strykblogg.
Jag ber om ursäkt.
Jag tar alla chanser jag kan att slippa packa väskan. Jag gillar inte att packa. Jag blir hellre packad.
Näääää, vad sitter jag och skriver? Det här är ingen alkisblogg.
Jag ber om ursäkt.
Jag tar alla chanser jag kan att slippa packa väskan. Jag gillar inte att packa. Men jag gillar att snacka skit.
Vet inte hur programmet blir i Bryssel men något säger mig att det kan bli långbänk av det hela. I så fall blir det inget skitsnack härinne förrän i slutet av veckan. Men ni kan kanske hålla ställningarna ändå? Det tror jag nog. Åtminstone vissa av er… om jag känner mina löss på gången.
Det är vår. Kärringar får något blankt och inåtvänt i blicken. Nu ska alla putsa fönster. Hela dagarna. Vintern ska gnuggas bort lika idogt som gällde det liv och död. Gnuggar de alltid allting lika ivrigt? Man undrar.
Själv drömmer jag om nedanstående. Freddie Mercury som fönsterputsare. Han tar tre pund för besväret. För tre pund hade han gärna fått komma och slicka mina rutor. Anytime. Förresten, vem som helst som har en mustasch stor som en jävla rattmuff torde lämpa sig som fönsterputsare. Behöver jag tillägga att jag inte putsar fönster?
God damn, det är precis så här jag blir av mojitos! Jag tar mig en till och diggar vidare. John Spencer Blues Explosion, ladies and gentlemen! Och lite stumfilm. Det här har väl allt. Night clubbing, sponken, brudar, slagsmål, bensprattel, galna musiker, snabba bilar, snygga frissor… eat it! Nu är det slut på söndagsdvalan och bibelläsningen.
